Onsdagen den 1 juli.
Vi kom in till förlossningen och barnmorskan började med att göra en liten undersökning.
Livmodertappen var helt omogen, konstigt efter 15 dagar över tiden och med tredje barnet dessutom.
De bestämde att de skulle sätta en vit remsa/snöre (kommer ej ihåg vad det hette,) runt livmodertappen när vi kom in på förlossningen och den skulle sitta högst 24H.
Den skulle göra så att jag fick sammandragningar och att de i sin tur skulle leda till "riktiga" värkar.
De kontrollerade hjärtljud var tredje timme eftersom "remsan" skulle göra så att sammandragningarna/värkarna kom igång men de fick inte komma för tätt, då kunde bebis påverkas.
Vid 21 tiden tog de bort "remsan" för kroppen hade fattat galoppen :)
Vi väntade och jag hade mycket sammandragningar.
På natten till torsdag stannade allt upp, de på förlossningen gjorde bedömningen att jag och bebis skulle få vila över natten.
Var då öppen 2 cm.
På morgonen (torsdag) vid 08 tog de hål på hinnorna, jag fick värkstimularende dropp och allt drog igång.
De höjde/ökade på droppet var 20:e minut.
Klockan 13.49, torsdag 2 juli är hon född.
Hon var 51 cm och vägde 3892g.
Allt gick strålande förutom att jag förlorade en del blod i samband med att moderkakan ej ville släppa, det ordnade upp sig i vilket fall och jag slapp komplikationer gällande just det.
Tiden efter hon kom då, vi åkte hem på fredag kväll.
Jag hade en enorm huvudvärk och var trött men ignorerade det och tänkte att det skulle bli bättre när vi kom hem.
Hela lördagen tillbringade jag i sängen med huvudvärk värre än värst.
Johan tog hand om Maja.
På söndagen vid 20 tiden stod jag inte ut med huvudvärken mera och vi åkte in till sjukhuset.
Hjärnblödning-panik!
Vi har tillbringat hela Majas första levnadvecka på sjukhuset.
Jag var totalt orörlig och okontaktbar de första tre dagarna.
Mamma, Johan, Maja och jag hade ett eget rum på sjukhuset och Johan tog (och tar) så bra hand om lilla Maja.
Han har varit hennes allt och de har verkligen kommit varandra nära <3
Nu är allt över, tack och lov.
Det kan bara bli bättre och vi blickar framåt.
Jag är så oerhört tacksam att allt ändå gick så bra som det gjorde med mig.
Igår fick vi komma hem, jag känner mig som vanligt förutom lite huvudvärk (som kommer ge med sig om någon vecka) och lite yrsel.
Just nu sitter jag i sängen och tittar på mina älsklingar, känner så mycket kärlek att jag inte finner ord och tro mig när jag skriver att jag känner en enorm tacksamhet, för mitt liv, att jag inte fick några bestående men, min familj och så känner jag en enorm glädje över vår lilla Maja, att hon är så perfekt och att hon har världens bästa, raraste och finaste brorsor.
Och Johan, för alltid.
Världens bästa make, världens bästa vän.
Jag älskar dig så det gör ont.
Tack!
Ta hand om er, lova det.
Kram
S
